Harsprångsfallen, Porjus och Stora Sjöfallen

Vi sov gott i natt och vaknade av solsken....precis så som det ska vara :) En regnskur kom under natten, men då sov vi ju så det gjorde inget.

Vi höll på att missa Harsprångsfallen, fick vända och köra tillbaka. Ingemar har ont i sin ljumske så jag får gå själv, för att ta mig en titt på det hela. På minnesstenen kan vi se att ca 10 personer fick sätta livet till när kraftverket byggdes.

Det blev en hel del trappor och spångar man fick ta sig över,  men det gick lätt att ta sig fram.

Här gäller det att följa skylten.

Av fallet finns inget kvar och vattnet ligger lugnt...åtminstone när jag var där. :)

Lite fakta om fallet. Lotte von Düben var den förste fotograf som  dokumenterade fallen i Lule älv. Fotot nere i bilden är det äldsta på Harsprångsfallet och är taget 1868.

Visst finns det en del mindre fall kvar och här porlade vattnet fram.

Efter att ha tagit en massa foton, så Ingemar också kunde få se, var det dags att ta trapporna tillbaka. 

Under en trappa fick jag se en blomma som jag inte sett tidigare det var ett Hönsbär....vilket namn på en blomma. :) Jag som trodde att det vita var blomman, men så var det ju inte....det var det mörka i mitten, som var de små och oansenliga blommorna. Att det sedan blir ett rött bär... som inte går att äta... kan man ju förstå, när det fått namnet Hönsbär :)

Vi fortsatte nu vägen mot Porjus, men fy så dålig den var, vi kunde bara köra i 30-40 km/tim. De hade skrapat av asfalten och skulle asfaltera om sträckan, som var ca 10 km, men som kändes som flera mil.

Vi stannar till i Porjus...som man läst om i skolan.

Den gamla kraftstationen är numera ett museum, med mycket fotografier och beskrivningar om hur de levde i Porjus samhälle, när kraftverket byggdes. Den första tiden fick allt material bäras, släpas eller dras de fem milen från Gällivare. 

Strax efter Porjus går vägen mot Stora Sjöfallet in och nu gör vi en avstickare.

Överallt här uppe finns alla skyltar på 2 språk. Det är inte lätt att uttala namnen och inte blir det lättare på samiska. Känns inte som vi är i Sverige, mera som om vi var i Finnland ... :)

Nu äntligen får vi se lite fjäll och de har lite snö kvar.

Lite här och där springer renarna mitt i vägen, men de viker snällt ner i diket när vi kommer....utan någon större brådska. Det märks att de är vana vid trafiken.

Här ser vi också tydliga spår av inlandsisen....hur något kan växa mellan alla dessa stenar är obegripligt. Här fanns ändå lite grönt mellan stenarna, men på en del ställen är det bara sten.

Stora Sjöfallet har ett naturrum och dit fick Ingemar gå själv, jag skulle laga till lite mat under tiden. Jojo.....då tog gasen slut. Vi fick vänta ytterligare en halvtimma innan vi kunde äta.

På väg tillbaka de 92 km så kom regnet!! Nu regnade det ordentligt och vi fortsatte mot Gällivare, där vi handlade på en Coop Nära. 

På Dundret skulle det finnas plats att stå för natten, så vi åkte dit. Ingemar ville också ha TV kanaler.,,,fotbollen är viktig :)

När vi skulle sätta på kaffe så fanns ingen gas...igen. Närmsta påfyllning av LPG var i Piteå. 

Nu tyckte Ingemar, att det stämmer inte....det borde finnas kvar....vid vägning så fanns det faktiskt ca 7 kg kvar, det var ventilen som inte funkade riktigt. Skönt!!! 

Jag såg för mig ...ingen varm mat och inga kokta ägg, inget kaffe....tur att det inte var slut för då hade vi inte kunnat fortsätta till Kiruna. Dit hoppas vi att vi kommer i morgon.

Så här långt upp har vi aldrig varit. Vackert är det, men lite för mycket skog för min smak. Vädret har varit bra, lite mulet och några regnstänk men ca +18 grader dvs shortsväder även här uppe i norr.