Från ett gruvdistrikt till ett annat.

På söndagen kör vi från  Algodonales mot Sevilla, vägen är fin och inte mycket trafik. 
Alla åkrar är inte sådda så de lyser i olika bruna nyanser. Ibland ser det nästan ut som smutsig snö.

Som vanligt hinner vi inte långt innan "kaffetarmen" gör sig påmind. Vi åker över en liten grön flod....

...och hittar en stor parkering, ovanför den gröna floden.

Här var så gott om plats att vi kunde ta ut stolarna och fika i solen.
N37 01 04  W005 36 27

Inte så mycket att fota efter vägen, men vi passerar Sevilla, stannar inte till eftersom vi varit där tidigare.

Broar över floden finns det många, men också ledningar av olika slag.

Nu är vi på väg mot Portugal.

Innan vi kör över gränsen stannar vi till i Minas de Riotinto. Det är ingen ställplats, men här finns en intressant järnväg som tar dig in i det numera nedlagda gruvdistriktet. 
Vi har stått här tidigare N37 40 19 W007 30 16 
Har ni inte gjort den här tågresan, så kan jag rekommendera den.

Det stod en husbil när vi kom, men den flyttade på sig, så vi blev ensamma den här gången. Innan maten tog vi en promenad. Många ljuslila buskar blommade, men sorten ??

Vi följer en väg och får en fin utsikt mot området, som tyvärr ser ut som ett öppet sår i marken. Området är enormt stort på båda sidor av den större vägen hit. 
Rio Tinto Company Limited byggde järnvägen från Minas de Riotinto, för att forsla malmen till Huelva, där den sedan lastades på fartyg på väg till Storbritannien för förädling.


Lånad bild från internet
Corta Atalaya är namnet på ett öppet dagbrott som är hela 1200 meter brett och 345 meter djup. Där har man utvunnit metaller sedan urminnes tider. En gång jobbade 12000 gruvarbetare i Corta Atalaya, och det var Europas största dagbrott och ett av de största i världen. Blodröd koppar står i kontrast till gröna svaveldammar och det är en mycket spännande plats att besöka.
Corta Atalaya är det största öppna dagbrottet i Europa och i närheten finns en golfbana Corta Atalaya för de som är golfintresserade.

 Golfbanan byggdes för att underhålla engelsmännen som jobbade med gruvdriften åt Rio Tinto Company Limited. För några få euro så kan man spela på en av världens märkligaste golfbanor. Hela golfbanan är uppbyggd av olika malm och restprodukter vid gruvdrift. Numera finns gräs på tee och green, men fairways skiftar i olika färger beroende på vilken slaggprodukt som använts. Ibland får man framåtstuds på drivern och bollen går jättelångt, men den kan lika gärna studsa vänster, höger eller bakåt när den landar på malmen. För att inte skada golfklubborna, så spelar man från en liten matta som man får låna gratis av golfklubben. Driving rangen är också en fantastisk upplevelse, där man slår bollar mot väggen av ett dagbrott. Receptionen eller klubbhuset är bara öppet vid behov, så kom ihåg att boka tid

Det var lite fakta om platsen vi övernattade på. Ingemar blev intresserad av malmen och hoppades hitta någon fin bit, som souvenir.

Vi sov ganska bra på natten, men stördes lite av de stora bilarna, som åkte in och ut genom den stora grinden till byggnaden mitt emot. Någon form av industri var det där.

Vi lämnar Minas de Riotinto (den röda floden) för den här gången. Stannade till i Valverde del Camino där det också finns en ställplats med gratis VA. Bra att ha tomma tankar till nästa ställe. 😃

Döda träd får inte tas bort hur som helst. Här blev det en vacker tavla, tyckte jag. 
Den väg vi kör har vi åkt en gång tidigare och då körde vi fel i Paymogo, det gör vi naturligtvis även den här gången. 😁

Vi skulle hålla till vänster, men Ingemar kör enligt "Berits" vägval och då blev det lite fel. Vi kom i alla fall rätt till slut.

Strax därefter närmar vi oss gränsen mellan Spanien och Portugal.

Om vägen var bra i Spanien, så var den desto sämre i Portugal. Liten och smal och usel asfalt. Vi har åkt här flera gånger och varje gång hoppas man på att de ska ha fixat till vägen, men nej den är lika dålig nu, som för 7 år sedan. Då besökte vi Jan och Anna som hade bloggen "Man ser floden"  och inte var Jans väg bättre precis. 😀 Ja tänk så många minnen vi har från de här trakterna.

Något skakiga kommer vi fram till Mina de São Domingos, där ställplatsen vid vattnet är nästan full, men där var det både dåligt nät och TV... och internet vill vi ju ha.

Lite längre bort fanns en grusplan till och där var mera plats. N37 40 30 W007 30 08

Vi hittar vår plats på "cementplattan". Nu åker möblerna ut och vi kan sola en stund. Det dröjer inte länge innan vi söker oss in i skuggan där det är +23. Aldrig blir man nöjd....fast det är ju så skönt med solen ändå. Vi blev till slut ett 20 tal HB här.

Äntligen ska vi kunna testa den nya gasolspisen med grillplattan. Och det funkade jättebra dessutom smakade det underbart gott med lite grillat för en gångs skull. Det gick snabbt och det var enkelt att rengöra grillplattan efteråt. Den kommer vi nog använda fler gånger.

Det är både bra och dåligt att stå på hårt underlag. När jag skulle flytta det lilla bordet.... gled ett vinglas i backen och jag har nog aldrig tidigare sett så mycket glasbitar runt omkring oss...Här passade det verkligen in att säga: att glaset gick i tusen bitar. 😁
Sopen fick göra resten av städningen.

Det blev ett väldigt långt inlägg....men så blir det när man inte skriver varje dag. Hoppas ni ursäktar.🤔

Vägen från Algodonales till Minas de Riotinto.

Vägen från Minas de Riotinto till Mina de São Domingos

Vi har ju inte åkt den närmaste vägen till Portugal, men vi har sett en hel del vackra vägsträckor och det har varit väldigt lite trafik. I kväll parkerade vi husbilen i Vila Real S:t Antonio.
I morgon går första machen i Algarve cup.
Heja Sverige!!