I kanten av Sierra Nevada

I går hade vi en trevlig kväll hos husbilskompisarna Sven och Anita, idag var det dags att röra på sig igen. Vi har tidigare pratat om att åka vägen som går i kanten av Sierra Nevada, men det har inte blivit av, men nu är det dags.

Det snöklädda Sierra Nevada lyser inbjudande i solen.

Vi väljer att åka motorvägen mot Granada till att börja med. Det är inte mycket vatten i dammen Embalse de Rules, flera meter lägre än för några år sedan.

Efter ca 3 mil så kör vi av mot väg A348 och nu blir det stigningar och krokig väg. Det är lördag idag och det märks för det är många cyklister ute och tränar. Lite problem med att köra om dem, då de gärna ligger i bredd trots att vägen inte är så bred.

Man får se upp för andra fotgängare också, vare sig de har två eller fyra ben.

Fantastiska vyer är det, och när man ser resterna av borgen, i mitten på bilden, undrar man hur de kunde klara av att bygga den på den tiden, då de inte hade tillgång till moderna hjälpmedel.

Vi kör genom många små byar på vägen mot Trevelez den by där man torkar skinkor. Parkering står det....men bara för småbilar :(

Man slutar aldrig att förvånas över deras byggnadskonst. Här är det hus på hus. En trevlig balkong/terrass längst upp.

Byarna klättrar efter bergskanten och det blir många Z-vägar för att ta sig fram.

Över ravinerna har det byggts många broar och den här har fått en ny bro ovanför den gamla som syns under.

Här uppe kan man också hitta små vita byar med platta tak och roliga skorstenar som sticker upp ur de platta taken... de är unika i Spanien. Den här byn Soportújar, åkte vi inte upp till (vägen ganska brant) men de hade gjort en miniatyr nere vid uppfarten.

Ibland slår vägen nästan knut på sig själv, men kan bussen åka här så ska vi också kunna det.

Här känns det nästan som när man åker i Norrland på våren.

Vi ser mycket hantverk i form av mattor i de små byarna, men som vanligt är det problem med att hitta parkering för husbil.

Vägen går i kanten av Sierra Nevada som också är ett naturreservat. 

Z-vägar till sina hus har de som bor här.

Vi är nu uppe på 1460m/öh, som högst och då har mandelträden precis börjat slå ut. Att den spanska befolkningen sportar mycket kan ingen som varit i Spanien missat, därför finns ofta träningsredskap på lämpliga platser.

Trevélez är känd för kvaliteten på sina lufttorkad skinka , en specialitet i hela Alpujarras men särskilt i samband med byn, eftersom det kalla klimatet på grund av sin höjd ger idealiska förutsättningar för att lagra dem.

Vi har nu kommit fram till byn Trevelez, men inte såg vi till några skinkor som hängde på tork inte. Kanske var det inte rätt tid för det. Byn verkade trevlig, men som vanligt trång och dåligt med parkering, dessutom lördag då folk är lediga.

Det fanns en camping strax innan vi kom fram, men vi tyckte det var för tidigt så vi fortsatte vägen rakt igenom och mot Almerimar och en ställplats.

De blommande mandelträden lyser upp omgivningarna.

Vi behövde en stunds paus och vad var lämpligare än den här platsen med en helikopterplatta samt soffor att vila på. Utsikten kom inte med på bilden.

Fortsatte sedan väg A347 mot Berja och vidare mot Almerimar.

När man närmar sig El Ejido så ser man bara plasttak så långt ökat kan nå.

Här är det stora odlingar av tomater och gurka. 

Vi kollade först upp de platser som är gratis att stå på men de var fulla. Fortsatte mot Almerimars hamn och den ställplats som finns där. Det märks att husbilisterna har ökat markant, tidigare kunde det stå ett par tre stycken bilar här, nu var det nästan fullt. Vi hittade en plats för oss och med den här utsikten.

Ingemar tog kameran för att föreviga solnedgången.

Här kan ni se hur vi har åkt, det blev ca 17 mil. 

Vädret har som vanligt varit soligt och ca 19 - 21 gr och nu väntar sängen. :)